Röstlöst, men inte tröstlöst

Nya upplevelser är uppfriskande, givande, oftast roliga, ibland påfrestande och alltid lärorikt. Idag har jag varit med om en ny upplevelse. Inte alls ovanlig, men för mig ny.

Röstlös

Men först lite bakgrundshistoria…. Jag tappade rösten igår kväll. Den tvärdog. Ja förvisso efter att halsont, hosta och förkylning gjort besök som jag hade ignorerat. Så att rösten tvärdog kanske är lite överdrivet, men det kändes så. Hade pratat hela dagen, för övrigt en mycket intressant arbetsdag med ett inspirerande seminarium på förmiddagen och öppet hus på eftermiddagen. Det varvades med mingel, så alltså mycket snack.

Kvällen ägnades åt social spis där vi pratade, pratade och pratade (ja, bland annat). I alla fall, jag åkte buss hem och när jag skulle säga ”Hej” till chauffören så kom det inte ut något ljud ur munnen. Inte en ett pip. Nada! Försökte hela vägen hem, men det gick bara inte. Jag kände att det var stämbanden och inte talproblem på grund av halsont eller så.

Nåja, detta var egentligen inte den nya upplevelsen, det var mer en ny situation. Nä, den nya upplevelsen var idag på jobbet. Att inte kunna prata som kommunikatör, går det?

Vi har ju mejl, sms, sociala medier, kroppsspråk, skriftspråk och minspel. Teckenspråk kan jag inte, bara eget ”hörande” viftspråk”. Men det borde ju inte vara några problem tänkte jag. Till att börja med fick jag skippa att säga God morgon! genom korridoren på väg till mitt rum. Okej tänkte jag. Så jag mejlade alla att jag var ljudlös och att det kommer innebära två problem, 1) Min telefon 2) Föredraget jag skulle hålla en timme senare.

Telefonproblemet var snabbt avklarat, jag kopplade om den till en kollega. Föredraget då? Det gick suveränt. Med hjälp av en kollega (tack och lov vilken klippa) fixade det sig alldeles utmärkt. Hon var helt enkelt min röst. Hade bara skrivit upp lite stolpar (kråkfötter har jag fått höra idag att jag skriver, så en extra eloge då att hon kunde tyda dem) som hon förtydligade och fyllde ut perfekt verbalt, samtidigt som jag fyllde på med gester och text/bild på whiteboarden. Och via datorn kom vi ju ut på nätet.

Vilket team vi var, ett riktigt radarpar. Visst blev det charadliknande, men mycket mer lättsamt, avslappnat och faktiskt tror jag mer informativt än det hade blivit med röst.

Jag tycker jag ler mycket (just för att jag ser sur ut om jag inte gör det), men idag har jag tusan ta mig lett mer än jag gör på en vecka. Och som jag har sökt ögonkontakt, klappat i händer eller i skrivbordet för uppmärksamhet, pekat, petat och gestikulerat. Och skrivit! Tusan vad de flesta är dåliga på läppläsning.

Utöver denna nya upplevelse kan jag säga att det har varit en prövning att vara röstlös. Har inte tänkt på att jag pratar så mycket i vanliga fall, tvärtom tycker jag att jag är ganska tyst. Men det är jag inte. Det var frustrerande emellanåt idag, det var många gånger jag ville komma in med inpass och repliker. Samtidigt kom jag på mig flera gånger med att tänka ”aha, jag lyssnar faktiskt!”

Trots det hoppas jag att min röst är tillbaka imorgon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: